Festen är över. Vad som för många i dagligvaruhandeln är årets höjdpunkt, Dagligvarugalan, har hållits. Festglittret har falnat, vinnare har jublat och de som inte tog hem något av de åtråvärda priserna har förhoppningsvis kommit över den värsta besvikelsen.

Sanningen att ”the winner takes it all” är här mer tydlig än i många andra sammanhang. Även om det måste betraktas som väldigt bra att bli nominerad som finalist, att vara en av de tre bästa i sin kategori, är det vinnaren som allt rampljus faller på.

Och så ska det vara. Kraften i att vilja vara bäst är en oerhört stark motivator, och ska också belönas, rikligt.

Det vi som arrangerar galan ska fundera på, bland annat, är hur vi ännu bättre ska ta tillvara de goda exemplen som lyfts fram på galan, och förmedla de kunskaper och erfarenheter som vinnarna kan bidra med.

Sedan kan man också fråga sig, med tanke på utfallet på årets gala, där Ica tog hem 11 av de 20 priserna, och ett tolfte gick till Elisabeth Due på Icahandlarnas Förbund; varför vinner de så många priser? Är de verkligen bäst?

Enligt de jurygrupper med närmare 100 branschkunniga människor som gjort urvalet var det uppenbarligen så i år.

Jurygrupperna arbetar oberoende av varandra och varje jurygrupp arbetar självständigt, utan påtryckningar från något håll.

Visst kan utfallet betraktas som orättvist. Men det skulle vara ännu orättvisare att försöka fördela priserna utifrån något slags rättviseperspektiv.

Juryerna har manglat fram årets vinnare i en lång urvalsprocess där de kommit fram till vilka kandidater som är bäst i år.

Nästa år kan utfallet vara ett helt annat. Vill man vinna då finns två saker att tänka på: Se till att bli nominerad och var bäst!

JOACHIM BJÖRK

Redaktionssekreterare