De senaste dagarna har jag uppmärksammats på äldre människors förhållande till mat och svårigheten att handla. När alla trender pratar om mat som förtärs i farten, om självskanningskassor och förarlös leverans så tappar vi två viktiga grupper i samhället. Barnen och de äldre.

De har inte lika bråttom och behöver få av oss andra vår mest värdefulla valuta: tid. 
När den snabbt växande gruppen äldre inte längre kan ta sig till matbutiken tappar många den enda sociala kontakt de får under dagen. 
Att vara äldre ska likställas med ensamhet är en hemsk men reell tanke och där spelar handeln en oerhört viktig social roll.

En långsam kassa som tar emot kontanter där äldre slipper höra otåliga frustanden och suckar bakom sig är en liten men ack så viktig funktion som innebär en stor social insats. 
För de hemmabundna som ska skicka med en lapp till hemtjänsten är det svårare. Var ska de finna matinspiration och lust att äta? En svensk variant på Mukbang, där ensamma äldre kan få sällskap vid matbordet, anpassade webbplatser där god mat lyfts fram och är enkla att beställa (kanske tillsammans med en Mukbang-film så att man äter samma mat) är vägar att gå.


Att se till alla grupper i samhället kan handla sin mat med sina förutsättningar är inte handelns ansvar då man är en kommersiell aktör, men det är ändå handelns ansvar då alla dagligvarukedjor har stor makt att påverka samhället och är en viktig länk i matförsörjningen både ur nationell och individuell synvinkel.

Vill också meddela att Fri Köpenskap är stolta sponsorer till nätverket FMCGs mentorprogram vars syfte är att skapa bättre förutsättningar för kvinnor att utvecklas och stanna i branschen.

Artikeln är en del av vårt tema Ledare.