När jag lämnar min lokala butik med oförrättat ärende tänker jag att jag ska prata med ägaren om att ha kundfokus i stället för butiksfokus. Detta efter att ha blivit nekad att hämta ut mitt paket med hänvisning till att de stänger paketutlämningen en timme innan stängning på grund av att de ska hinna städa butiken inför morgondagen.

Först blir jag sur, eftersom jag var otålig och ville ha mitt paket direkt. Sedan tänker jag ett varv till. Jag hade gott om tid att hämta paketet tidigare på dagen än att vänta till sista kvarten innan stängning och lappen hade ju faktiskt legat hemma någon dag.
I kampen om kundernas gunst har tid blivit den allt viktigare faktorn.

Det ska gå fort att handla och det ska gå fort att få varorna. Vi ska få varorna till dörren och allra helst in i kylskåpet. Nästa steg är att vår önskan uppfylls innan vi tänkt tanken, eftersom vårt AI-kontrollerade hem kan förutse våra önskningar innan vi är medvetna om dem baserat på våra vanor och beteendemönster.

Men den här snabbheten – vad vinner vi på det? Både som konsument, handlare och samhälle? Om det inte längre är plånboken som är hårdvaluta, hur blev tiden det?
Tiden talar faktiskt för just butiken. Blev jag egentligen putt för att butikspersonalen inte hade tid med mig? Jo, kanske. För tid är service. Service är lyx. Lyx är… kostsamt?

Är det ett kostsamt tidsfokuserat samhälle vi vill ha eller vill kunna tala med varandra om väder och vind, om att hitta till rätt hylla och prata matinspiration?
Jag vet ju vad jag väljer. Och blir det lite kö till paketutlämningen så är det bara bra, då hinner jag småprata lite med de andra kunderna och diskutera det ljuvliga sommarvädret.

Artikeln är en del av vårt tema Ledare.