I alla världsdelar rapporteras det om övergrepp på migrerande frukt- och grönsaksarbetare. Deras ersättning stjäls och är ofta för låg för att kunna livnära sig på, de utsätts för sexuella övergrepp och hot om misshandel samt misshandel är vanliga. Ofta lever de i misär i läger.

Även i de svenska skogarna har det hänt att utländska bärplockare inte har fått lön, arbetat extremt långa dagar och bott under usla omständigheter. Det vet jag, eftersom det var en fråga jag arbetade med på Arbetsmiljöverket.

Migranterna är en förutsättning för att odlarna ska kunna skörda men odlarna får låg ersättning av inköparna och kunderna vill inte betala för dyrt för frukt- och grönt. Så vems är felet? Och var hamnar vinsterna på det som skördats? Kan branschen enbart peka på konsumentens ovilja att betala?

När Råd och Rön granskade fem av de svenska livsmedelskedjornas CSR-arbete var det ingen upplyftande läsning och transparensen var inte hög. På de flesta punkter fick inte kedjorna godkänt. Läs själv på: www.radron.se/globalassets/pdf-tidningen/rr-nr10-2013_csr_matkedjor.pdf.

Det finns anledning att återkomma i frågan och undersöka hur det står till med CSR-arbetet tre år senare, vi får hoppas att det ser helt annorlunda ut nu när hållbarhetstanken rejält har slagit rot. Jag tror att om grönsaksavdelningarna rättvisemärktes och konsumenten informerades om livsmedelskedjornas och leverantörernas CSR-arbete så vore de flesta villiga att betala den verkliga kostnaden för maten.

Tack och lov arbetar allt fler företag i Sverige och utomlands aktivt med sitt CSR-arbete och tar sitt sociala ansvar med kontroller av arbetsförhållanden och betalar löner som går att leva på. Men än är de inte (tillräckligt) många. Låt oss se till att de blir det.

Maya Saksi

Chefredaktör