Den här livsmedelsstrategin som vi alla väntar på – behövs den egentligen? Är det inte risk för att den blir en flera år försenad pappersprodukt där verkligheten redan har sprungit ifrån politiken? Målet med strategin är att stärka innovationskraft, öka produktion och exporten av livsmedel samtidigt som de nationella miljömålen ska nås. Alla instanser som har fått möjlighet att tycka till äskar naturligtvis medel till ”sitt” område – från Forma som vill ha pengar till forskning till länsstyrelser som ser möjligheter att marknadsföra sitt län och få arbetstillfällen. Satsningar som ska finansieras på något sätt. Vem ska betala? Aktörerna som har tyckt till vill också ha mer närproducerad svensk mat – vem ska finansiera de olönsamma satsningarna eller ska producenten ensam stå för risken? Och vem finansierar exportsatsningarna?

Hur påverkar de kommande förslagen dagligvaruhandeln – och framför allt, leder den till ökade kostnader för de olika leden i branschen som sedan skickas vidare till kunden?

När det gäller konkurrensperspektivet så kommer det bli intressant att se om propositionen lyfter fram ett nordiskt perspektiv om man planerar en global satsning. Det skulle vara effektivare att marknadsföra Norden som en matmarknad än att särmarknadsföra Sverige.

En annan fundering är om det verkligen är politiker som behöver ta initiativet inom livsmedelsområdet för att diskutera ekonomisk tillväxt med en hållbar utveckling. Var finns branschinitiativet? Eller har vi en bransch som re-aktiv i stället för pro-aktiv?

Det ska bli intressant att få läsa den där propositionen när den kommer. Och framför allt att diskutera konsekvenserna av den.

Maya Saksi

Chefredaktör