Kommentar//Pris och konkurrens
Norrmän gör det, finländare och ålänningar gör det, liksom danskar. Tar bilen över gränsen och handlar billig mat i Sverige. Men EU-kommissionen liksom Konkurrensverket och regeringen anser att de svenska matpriserna är höga och ett problem. Nu sätts åter Axfoods och Icas avtal med sina handlare under Konkurrensverkets lupp. Trots att det borde finnas viktigare arbetsuppgifter att ta i tu med för alla som vill pressa priser.
Det kan lika gärna slås fast direkt: Matpriserna i Sverige och hela EU skulle kunna vara mycket lägre. Men EU:s, regeringens och dess samarbetspartiers perspektiv och agenda är en del av problemet. Trovärdigheten i deras kamp för lägre matpriser är dessutom urholkad, eftersom de nogsamt undviker alla de centrala frågorna.
Bullerby-romantik och nationalism ligger bakom EU:s jordbrukspoltik. Svensk mat är världsbäst i hela Sverige, och i Tyskland är den tyska maten enastående. Men för den som i likhet med mig har sett baksidan av politiken: eländiga butiker i Nigeria med hyllor som dignar av exportsubventionerade jordbruksvaror från EU som slumpas bort till priser vi inte kan drömma om här, framstår det hela som stötande. Särskilt med tanke på att Nigeria har några av Afrikas bästa jordar och skulle kunna utveckla en betydande livsmedelsexport som bidrog till att lyfta landet ur armod.
Stigande välstånd och ökad handel brukar dessutom alltid borga för en demokratisk utveckling och stabilitet, något som är en bristvara i de flesta länder där EU-bönder och företag dumpar sitt jordbruksöverskott.
Redan för 250 år sedan noterade den franske filosofen Charles-Louis de Secondat Montesquieu följande:
Handeln botar fördärvliga fördomar; det är nästan en allmän regel, att varhelst det finns milda seder, finns det handel, och att varhelst det finns handel, finns det milda seder. Man bör alltså inte förvåna sig över att våra seder är mindre grymma än de var förr. Handeln har lett till att kännedomen om alla folks seder har trängt in överallt: man har jämfört dem med varandra, och därav har framgått stora fördelar. Handelns naturliga effekt är att leda till fred. Två nationer som driver handel med varandra gör sig ömsesidigt beroende. Om den ena har intresse av att köpa, har den andra intresse av att sälja, och alla förbindelser är grundade på ömsesidiga behov.
Nu slår EU-politiken både sönder hemmamarknaderna och de afrikanska jordbruksföretagarnas möjligheter att bygga upp försäljning till marknader i närområdet och senare hela världen. Trots att man vet att fattiga länder alltid har tagit sig ur onda cirklar med hjälp av handel och råvaruexport, och att inkomsterna med tiden kan investeras i mer lönsamma näringsgrenar med högre förädling. Och att en sådan utveckling alltid brukar borga för milda seder, fred och demokrati.
Att USA, Japan och Australien är lika protektionistiska är inget bra försvar för tullmurar och exportsubventioner i EU. Hemmakokta afrikanska problem, som valfuskaren Robert Mugabes medvetna förstörelse av det zimbabwesiska jordbruket och skapande av svält, är heller inget som motiverar att skattebetalarna i EU ska hålla unionens bönder under armarna. Five wrongs doesnt make one right. Och det finns all anledning för EU att vara självkritiskt och höja ambitionerna inför nya frihandelsförhandlingar inom WTO.
Svenska regeringen ska ha beröm för att man kämpar för liberalisering av det europeiska jordbruket, men dess framgångar har varit ringa i jämförelse med lantbrukslobbyns. Reformerna går med snigelfart. Inför varje försök att minska kostnaderna för subventionerna står en armé av franska, svenska och andra EU-länders bönder redo att rycka ut till försvar för den rådande ordningen.
Det är inte främst protester som traktordemonstrationer i Paris som skapar bondelobbyns makt, utan de gedigna detaljkunskaperna om de komplicerade regleringarna och förhandlingsspelet. Att Franz Fischler, med sin bakgrund som småbrukarson, högskoleutexaminerad bonde, lärare i universitetsvärlden, jordbruksbyråkrat och jordbruksminister i Österrike, anses vara bäst lämpad som EU:s jordbruks- och fiskekommissionär, säger något om hur stort lantbrukarnas inflytande är.
Men EU:s jordbrukspolitik är bara en del av förklaringarna till varför matpriserna i EU och Sverige är som de är.
Sveriges regering och dess samarbetspartier skulle även kunna i frågasätta varför lokala politiker ska ha makt att stoppa butiksbyggen och att det som är fungerande konkurrens ofta beskrivs som överetablering. De skulle kunna fråga sig om OECD:s högsta skattetryck påverkar matpriserna: handeln, livsmedelsindustrin och jordbrukarna måste ju också betala in inkomstskatter och andra pålagor till stat och kommun.
Skattetrycket är drygt 50 procent i Sverige, jämfört med EU-snittet på knappt 40 procent. Även norrmännen, som vallfärdar till Svinesund för att köpa billig mat och sprit, har ett skattetryck som är jämförbart med snittet i EU. Finländare och ålänningar, som handlar i Haparanda och Norrtälje, har också skatter som är tio procentenheter lägre än i Sverige. Endast danskarna, som tycker att maten är billig i Skåne, brottas med ett skattetryck som är jämförbart med det svenska. Men de har å andra sidan, liksom norrmännen, betydligt högre löner och köpkraft.
Dagligvarubranschen i Sverige har år ut och år in pekat på skattetryckets betydelse för prisbildningen, och att samhällets planmonopol är ett av de största hindren för en väl fungerande konkurrens. Matpriserna blir onödigt höga på grund av de närmast oändliga möjligheterna för grannar, miljögrupper och politiker att stoppa byggen av livsmedelsbutiker. Ofta med diffusa miljökonsekvensutredningar om ökade trafikströmmar och felaktiga slutsatser om ett minskat antal jobb som argument.
När det är en fråga för regeringen om Ica ska få bygga Maxi i Örebro och i Ås utanför Östersund, och regeringen säger nej -- ja, då är det knappast värnandet om konkurrensen och lägre matpriser som står högst på dagordningen i Rosenbad. Detsamma gäller kommunernas möjligheter att med hjälp av planmonopolet förbjuda handel med livsmedel i vissa områden, det vill säga de regler som regeringen återinförde sedan den borgerliga Bildt-regeringen slopat det på 90-talet. Och statens egna handelsmonopol, System- och Apoteksbolaget, försvaras med näbbar och klor, liksom de inkomstbringande spelmonopolen. Då är konkurrensbegränsning plötsligt högsta visdom.
Planmonopol, statliga apoteks- och spritmonopol och snåriga regleringar av butiksbyggen är ingen exklusivt svensk företeelse. Konkurrenshämmande regler mot nybyggen och öppettider finns över hela Europa och även i så skilda länder som Kina och USA. Wal-Mart, som är världens största detaljhandelskedja, spenderar varje år miljontals dollar på advokater för att i amerikanska domstolar strida för sina nybyggen som försvåras av regionala eller lokala regleringar. Trots att det där finns gott om hållbara bevis, precis som i Sverige, att stormarknader sänker priserna, skapar nya jobb och gör att kunderna får mer pengar över i plånboken.
Exempelvis beräknas Wal-Marts intåg med sammanlagt 40 nya stormarknader i sju expansiva kommuner i södra Kalifornien medföra att hushållen kan spara motsvarande sammanlagt 22,7 miljarder kronor. Det kan innebära att mellan 3 000 och 5 100 jobb försvinner i branschen. Men för varje jobb som förloras inom handeln kan minst sjudubbla antalet jobb skapas inom andra sektorer. Allt som en effekt av att konsumenterna får mer pengar att spendera när de kan spara på att handla hos Wal-Mart.
Den positiva effekten av 40 nya supercenters kan vara att så många som 36 500 nya arbetstillfällen i södra Kalifornien skapas. Allt enligt en studie gjord av organisationen Los Angeles County Economic Develepment Cooperation, LAEDC, som gjort utredningen på uppdrag av Wal-Mart för 65 000 dollar. Men i rapporten betonar man sitt oberoende och lyfter fram både positiva och negativa aspekter. Och man gör det med sin vetenskapliga heder i behåll. Exempelvis har man noggrannt kalkylerat med den minskade köpkraft som blir följden av att Wal-Mart betalar lägre löner.
Läs hela rapporten:http://shorl.com/gopremunutiba
Wal-Marts stormarknader, med sitt enorma utbud av dagligvaror och specialvaror till svårmatchat låga priser, apotek, bank, kaféer och all upptänklig service inne i butikerna, är alltså ett hot mot jobben hos konkurrenterna. Men det gör att massor av nya arbeten kan skapas inom andra sektorer, och nettoeffekten är en stor samhällsekonomisk vinst.
Med andra ord: Wal-Marts intåg i södra Kalifornien är en del av en ständigt pågående omstrukturering av branschen: den som gjorde att den helmanuella handlaren på hörnet på 40- och 50-talet fick konkurrens av lite större snabbköp med utgångskassor, att snabbköpen på 60- 70- och 80-talet fick konkurrens av ännu rationellare stormarknader, trafikbutiker vid motorvägar och hard discount som på 90-talet fick konkurrens av internetbutiker och tv-shop.
Om man backar bandet 43 år, till 1962, fanns en enda Wal-Martbutik, i en småstad i Arkansas. 2004 har företaget vuxit till världens största koncern med verksamhet över hela världen. Det hade ingen kunnat gissa 1960, liksom vi inte kan veta vilken form av konkurrens som framtiden bär i sitt sköte med hjälp av nya tekniska landvinningar och affärsidéer. Sam Waltons succé med Wal-Mart berodde på att han tidigare än andra kunde förutse framtiden och anpassa företagets strategier därefter.
00-talet kanske bjuder på närmast helautomatiska butiker, byggda med RFID-och EPC-teknik som bara har inlett sin revolution inom logistiken. RFID och EPC kommer också att skapa ett omvandlingstryck, precis som nya affärsidéer och nya tekniska lösningar alltid har gjort. Alltsammans leder till att alla aktörer på en marknad, i en allt snabbare takt, måste böja sig inför den stränga gudinnan: billigare, bättre och snabbare. Det är så konkurrens fungerar, och då är det alltid kedjornas kunder som sitter i guldsits. Som kan välja och vraka mellan ett allt större utbud, bättre och snabbare service och attraktivare priser.
Det finns inga skäl att anta att samma ekonomiska grundlag om omstruktureringens positiva effekter, som gäller Wal-Mart, i södra Kalifornien, inte skulle vara giltiga för Maxi Ica Stormarknader i Örebro och Krokom. Konkurrensverket har slagit fast att stormarknader sänker prisnivån på de orter där de byggs. Därför är regeringens nej till Icas Maxibyggen inte bara ett nej till bättre konkurrens och lägre dagligvarupriser. Det är också ett nej till nya jobb, vilket borde vara svårt att motivera för en regering som säger att tillväxten och jobben är dess viktigaste frågor.
Maxi i Ås i Krokoms kommun och i Örebro kanske slår ut några lokala konkurrenter, men invånarna i området tjänar pengar som de kan lägga hos andra företag i trakten som därmed får möjlighet att nyanställa. Men några sådana analyser fanns varken bakom Boverkets eller regeringens nej. Detaljplanerna granskas enbart ur ett snävt legalt perspektiv, vilket är ett enkelt sätt att undvika de positiva samhällsekonomiska effekter som omvandlingen inom handeln genererar. Det är en variant av: om kartan inte stämmer med terrängen är det kartan som gäller. Ett självvalt tunnelseende, eller som LAEDC skriver i sin Wal-Mart rapport: Man berättar bara halva historien.
Konkurrensverket, som under nuvarande jordbruks- och konsumentministern Ann Christin Nykvists ledning, gjorde mycket för att sätta matpriser i fokus, borde framförallt slåss mot planmonopolet, andra statliga monopol som System- och Apoteksbolagen samt EU:s jordbrukspolitik. Det ingår inte i vårt uppdrag brukar det heta när frågan förs på tal, vilket är märkligt med tanke på att verket kan ta egna initiativ till granskningar och inte är helt beroende av regeringsuppdrag.
Nu har verket granskat Axfoods avtal med handlare där koncernen äger hembudsaktier. Verket anser att avtalen är konkurrenshämmande och på flera punkter står i strid med lagstiftningen. Det har setts som en delseger för handlarföreningen Fri Mat där många Axfood-handlare ingår, och som under flera år har samtalat om att få köpa in varor från Bergendahls i stället för hos Axfoods Dagab .
Icas avtal med sina handlare ska också gås igenom av Konkurrensverket. Den granskningen landar sannolikt i samma slutsats. Men båda företagen kan än så länge luta sig mot EU:s gruppundantag och hävda att avtalen är giltiga. Det är egentligen bara domstolar, i sista hand EG-domstolen, som kan avgöra dess giltighet.
I den bästa av världar kan man tycka att EU:s och Konkurrensverkets åsikt att konkurrenslagens principella förbund mot samarbetsavtal mellan företag är bra. Köpmännen som driver butikerna och majoritetsäger butiksbolagen borde själva få bestämma varifrån de ska köpa sina varor. De ska inte vara bundna att ta en viss andel varor från Dagab eller Icas distributionscentraler. En skicklig handlare kan då göra klipp och pressa priser genom att spela ut grossister mot varandra, vilket gynnar konsumenterna.
Men verkligheten är lite mer komplicerad: En butikschef med ambitioner att öppna eget har skrivit på ett kontrakt om att samarbeta med Axfood eller Ica. Om företagsledningarna trott på kvinnan eller mannens förmåga att bli köpmän, har de fått företagens stöd att hitta en attraktiv butik. De har kunnat låna pengar av Ica eller Axfood samt fått tillgång till kunskap och stöd i form av marknadsföring, attraktiv butiksutrustning, datasystem, sortimentsstyrning, centrala förhandlingar med leverantörer och tillgång till kedjornas egna varumärken. I gengäld har handlarna förbundit sig att köpa en viss mängd varor från Dagab eller Ica, de koncerner som man delat affärsrisken med.
Många av köpmännen har lyckats att tjäna rejält med pengar på den affärsmodellen. Med åren har de kunnat köpa ut Ica eller Axfood, som dock alltid behåller en hembudsaktie i butiksbolaget och en liten del av aktiekapitalet. När köpmannen vill pensionera sig eller sälja butiken är det koncernen som har första tjing. Om Axfood eller Ica köper tillbaka butiken kan en ny man eller kvinna med köpmannadrömmar ta över, och få samma slags stöd som den tidigare handlaren fick.
Affärsmodellen är i princip densamma som när Hakon Swensson byggde upp Ica och Hakonbolaget. Det är ett slags handlarkooperativ, och den enda skillnaden mot konsumentkooperativ är att det är en företagare och inte en konsument som skjuter till delar av riskkapitalet och att samarbetet sker i ett aktiebolag i stället för en förening. I EU-kommissionens värld är sådana handlarkooperativ en främmande fågel, trots att de också finns i andra EU-länder. I kommissionens värld ägs butiker till 100-procent av en privat eller börsnoterad koncern och styrs från ett huvudkontor.
Allt samarbete mellan företag ses då som en konkurrensbegränsning. Åtminstone om det rör sig om ett från Bryssels horisont relativt små koncerner som Axfood och Ica som tecknar kontrakt med de småföretag som butiksbolagen utgör. Att världens näst största detaljhandelskedja, Parisbaserade Carrefour, sluter samarbetsavtal jorden runt, har däremot inte väckt några hörbara protester från kommissionen eller konkurrensmyndigheter. Detta trots att koncernen är tio gånger större än Ica och marknadsetta i flera EU-länder med allt vad det innebär av inköpsmakt.
Skillnaden mellan Carrefours franchiseavtal och handlarkooperativa avtal har aldrig framstått som annat än juridiska formaliteter. I praktiken är det däremot svårt att hitta något avgörande som borde leda till ett förbud mot den ena modellen men inte den andra. Om man anser att Ica och Axfood har för stor makt över sina handlare, borde man också granska den makt som franchisedrivna butiker, exempelvis 7-Eleven, har. Är det någon som tror att en franchisetagare där har större makt än en handlare inom ett handlarkooperativ?
EU-kommissionens och Konkurrensverkets negativa syn på Axfoods och Icas samarbetsavtal med sina handlare är de facto i första hand en skepsis mot en i Europa mindre vanlig affärsmodell, som gör det möjligt att skaffa fram kapital för småföretag (köpmän) och dela affärsrisken med en koncern. Om den förbjöds vore det ett oerhört stort ingrepp i den avtalsfrihet som är en grundläggande princip i svensk lagstiftning.
Ett förbud skulle också göra det svårt eller omöjligt att skapa den win-win-situation som affärsmodellen har lett till i praktiken, för många köpmän samt Ica och Axfood som skrivit under samarbetskontrakten. Men man får inte glömma bort att koncernerna också har fått ta ekonomiska smällar vid konkurser när handlarna inte klarat av konkurrensen. Det är ju det som är själva risken med modellen.
Givetvis vore det konkurrensbegränsande och stötande om alla slags samarbetsavtal mellan företag tilläts, men lika stötande vore att slå undan benen för handlarkooperativa affärsmodeller. Eller för alla slags kooperationer. Om Ica och Axfood ska förbjudas att samarbeta med enskilda handlare kan man fråga sig vilken grund det finns att tillåta jordbruks- eller konsumentkooperativ? Arla är ju också ägt av tusentals småföretagare och liknande modeller finns i jordbrukskooperativ över hela Europa. Coop och andra konsumentkooperativ i Europa har gått ett steg längre och ägs av enskilda konsumenter. Så om handlarkooperativ är ett problem borde det väl i rimlighetens namn vara ett än större problem med ägaravtal mellan en koncern och konsumenter.
Om man i stället tar konkurrensen som utgångspunkt, talar allt för att en konkurrens mellan olika slags affärsmodeller är bra. Svenska dagligvarukunder tjänar på att det finns många typer av företag, att de kan välja mellan handlarkooperativa butiker som Ica, konsumentkooperativa som Coop, stiftelseägda som Lidl, börsnoterade som Willys, Hemköp, Ikea och H&M samt franchisebutiker som 7-Eleven, Pressbyrån och Shell.
Många av företagen har dessutom flera affärsmodeller: Axfood är ju till största delen börsnoterat och driver helägda kedjor. Icas Netto-butiker, som drivs tillsammans med Dansk Supermarked, är också en koncerndriven kedja. Inget hindrar heller helintegrerade kedjor som Aldi, Asda, Lidl och Tesco att också starta handlarkooperativ eller franchise.
Handlarkooperativ leder däremot till en jämnare förmögenhetsfördelning än om alla butiker ägs av en centralstyrd, privatägd koncern. Det mödosammt uppbyggda kapitalet inom Ica kontrolleras ju inte helt av en Ingvar Kamprad [Ikea] eller en Dieter Schwartz [sonen till grundaren av Lidl som byggt upp en miljdardförmögenhet och är en av Tysklands rikaste män]. Börsbolag sprider också förmögenheter jämnare, även om de kan kontrolleras av en minoret, som Stefan Persson gör i H&M och Antonia Ax:son Johnsson i Axfood. Men i grund och botten är ju också börsen bara en form av samarbeten för att skaffa fram riskvilligt kapital, precis som alla andra affärsmodeller.
Ur EU-kommissionens, regeringens eller kundernas perspektiv borde det vara ett mindre problem att också många tusentals handlare kan bygga upp mindre förmögenheter genom att dela affärsrisken med en koncern. En pensionerad Ica-handlare som flyttar med några ihopjobbade miljoner till sommarhuset i Spanien är inte samma hot mot samhällets skatteintäkter som om Dieter Schwartz fick för sig att flytta sig och sina miljarder till Caymanöarna, Antonia Ax:son Johnsson till Schweiz och Stefan Persson till Monaco.
Att sedan enskilda handlare som skrivit på samarbetskontrakt med Ica eller Axfood kan vara missnöjda med grossistpriser och annat är givetvis fullt begripligt. Handlare ska alltid ifrågsätta priser, men frågan är hur de framgångsrikt skulle kunna driva sina butiker om allt samarbete förbjöds? Vem skulle då leta upp butikslägen, låna ut pengar när butiken är nystartad, utveckla egna varumärken, tv-reklam, bygga datasystem och annat som underlättar försäljningen och stärker relationerna med deras kunder?
Handlarna kan knappast hoppas på ren välvilja från Icas eller Axfoods sida i det fall EG-domstolen skulle ge dem rätt. Om samarbetsavtalen är lagstridiga när det gäller inköpsvolymer bör de rimligtvis vara lagstridiga också på de punkter där köpmännen gynnas. Eller åtminstone: Ica och Axfood kan knappast ha något intresse av att teckna sådana avtal, som kan vara ett stöd i kampen mot helintegrerade konkurrenter som Lidl. Frihet att köpa varor från vem som helst, kan också medföra att man står ensam i kampen mot internationella jättar. Och Lidl är bara början...
Ett förbud mot handlarkooperativa affärsmodeller riskerar alltså att slå undan benen för köpmännen själva. Fri Mat och andra som kritiserar Axfood och Ica borde därför noga överväga vad det är man kämpar för. Är ens det samarbete mellan företag som Fri Mat självt utgör lagligt? Hur är det förresten med Bergendahlsgruppens samverkan med enskilda köpmän i Matöppetkedjan?
Svaren finns kanske hos EG-domstolen, men om det blir ett förbud mot handlarkooperativa affärsmodeller kan återverkningarna bli mer omfattande än vad någon anat. Och den stora frågan är givetvis om det på något sätt skulle gynna konkurrensen och leda till sänkta matpriser.
För de allra flesta konsumenter är det centrala att det finns en fungerande lokal konkurrens och många butiker att välja mellan, inte vilken affärsmodell som ligger bakom butiken de handlar i. Därför är det viktigt att de lokala politikerna inte har möjlighet att sätta käppar i hjulet när någon vill bygga en ny butik och att planärenden ska behöva ta flera år.
För kundern som vill ha låga matpriser är det också väsentligt att butikens leverantörer inte tvingas köpa onödigt dyra europiska jordbruksprodukter när det finns lika bra men mycket billigare alternativ utanför EU:s skyhöga tullmurar.
Bara genom att titta på kvittot som skrivs ut i mataffären står det också fullkomligt klart för de flesta kunder att momsen fördyrar det som köps. Just den medvetenheten har också lett till konsumentprotester de gånger det varit tal om att höja momsnivåerna. Det är i dag få politiker som törs ta upp frågan, trots att det är en våt dröm för varje finansminister.
Men på kundens kvitto står inte hela det skattetryck som butiken måste baka in i matpriset: Elskatter, inkomstskatter, fastighetsskatter, arbetsgivaravgifter och annat som tillsammans skapar OECD:s högsta skattenivå. Om det stod i klarskrift, kanske fler skulle notera vad som är de centrala problemen i frågan om nivån på de svenska matpriserna.
Det är nog hög tid att handeln blir mer pedagogisk och talar klarspråk om matpriserna. Kanske skulle man ta fram den berömda limpan och visa vad den skulle kunna kosta utan skapade problem som EU:s jordbrukspolitik och svenskt skattetryck.
Det är för övrigt ett intresse för hela matbranschen. Även de svenska bönderna och den inhemska livsmedelsindustrin dignar ju under en ryggsäck med skatter som är mycket tyngre än den som bärs av deras konkurrenter i EU. Det hjälper inte så mycket att en genomsnittlig svensk ko producerar mycket mer mjölk än en genomsnittlig EU-kossa, när ägaren måste betala in alla de punktskatter som det svenska jordbrukets konkurrenskraft punkteras sönder av.
Skattetrycket är ett större problem för lantbruket än vad slopade jordbrukssubventioner är. På en gemensam marknad fungerar det inte i längden för en liten delmarknad att skilja ut sig med unikt höga pålagor. Det leder obevekligt till att produktion och jobb slås ut, vilket borde bekymra en regering vars officiella mantra är tillväxt och jobb. Och som de facto är det enda sättet att trygga välfärd i form av bra skolor, sjukvård och omsorg.
