Kommentar: Bokföring på italienska
Parmalat-skandalen kastar inte bara sin skugga över grundaren och miljardären Calisto Tanzi. Även Italiens rykte som ett fifflarnas och myglarnas paradis får nytt bränsle. Och en av frågorna är nu om premiärminister Silvio Berlusconi är rätt man för att tvätta det rent igen.
Redan i helgen ryckte premiärministern ut och lovade att rädda Parmalat. Samtidigt passade han på att reta EU-kollegor genom att angripa euron. Enligt Berlusconi hade den gemensamma valutan mest varit till nackdel för Italien, och det var först när han blev hårt pressad som han medgav att han stod bakom beslutet.
EU-kommissionen blev heller inte svaret skyldigt. Konkurrenskommissionären Mario Monti, också italienare, lät en talesman förstå att allt som görs för att rädda Parmalat förutsätts ske i enlighet med EU:s konkurrensregler.
I klartext betyder det: inga favörer till Berlusconis vänner i det italienska näringslivet, inga åtgärder som gör att Parmlats europeiska konkurrenter hamnar i en sämre sits. Inget prat om EU:s betydelse i officiella sammanhang och sedan beslut som går stick i stäv med vad medlemsländerna har kommit överens om i Bryssel.
Klarar Berlusconi det? Eller blir Parmalat-skandalen ytterligare en affär som solkar Italiens rykte som god EU-medlem och ett land där tvivelaktiga affärsmetoder, som inte tål dagens ljus, blomstrar? Det återstår att se, liksom det återstår att se om det finns någon räddning för Parmalat.
Helt säkert är i varje fall att det finns mängder av spekulanter på dess industrier som nu med intresse avvaktar den närmaste händelseutvecklingen.
Åke Modig i Arla Foods har exempelvis all anledning att fira jul med största beredskap för att rycka in i tjänst och börja förhandla om att få ta över delar av den mejerijätte som nu störtar samman inför öppen ridå. Arlas ambition är just att växa i Central- och Sydeuropa, och ibland får man gripa tillfället i flykten.
