För ett tag sedan var jag med ett gäng scouter ute i skogen. Vi hade hyrt en stuga. Primitivt var det, med två vedspisar och en handpump i köket för vatten. En sak som en av scoutbarnen sa fastnade i huvudet: ”De här grejerna kan ju cyberterroristerna försöka hacka!” Återkommer strax till det.

Jag har i princip levt ett kontantfritt liv de senaste tio åren. Endast vid skolbasarer och liknande har jag besökt bankomaten för att ta ut reda pengar. Sverige, tillsammans med Kenya, är troligen världens minst kontantberoende samhälle.

En vilja att vara moderna och en välutbyggd infrastruktur gör det enkelt att leva kontantfritt i Sverige i dag. Även skolbasarerna har numer iZettle eller Swish. Det är inte ovanligt att jag pratar med en handlare som berättar att över 95 procent av omsättningen är betald med kort. Enkelt, smidigt och säkert. Allt borde väl vara frid och fröjd, en framtida heldigital dröm med sömlösa transaktioner godkända med en tumme eller en blinkning med ögat.

Även om du kanske inte märker det i din vardag genomgår Sverige just nu ett av finanshistoriens största experiment. Helt avreglerat ska vi nu byta ut alla kontanter i vårt samtal under loppet av ett par år. De traditionella aktörerna bankerna, med Riksbanken i spetsen har inte något uttalat ansvar för att detta ska ske på ett visst sätt, inget mål om att garantera att ett visst belopp kontanter finns kvar i cirkulation efter det att kontantbytet är klart. Intressant eller skrämmande, beroende på hur man ser på det.

Trots alla fördelar med kontantlösa betalningar finns det en tanke i bakhuvudet som inte vill ge med sig: Hur lite kontanter tål ett samhälle? Ett helt kontantlöst samhälle blir mycket känsligt för störningar. En hackerattack kan slå ut betalsystem, för kortare eller längre tid. Strömavbrott, särskilt om de blir långvariga får hela samhället att stanna. Kan det vara så att en viss mängd kontanter faktiskt är nödvändiga för att vi ska kunna klara handel i mer oroliga tider. Vad säger Riksbanken och andra med ansvar för vår finansiella infrastruktur?

Dessutom finns det en demokratisk aspekt på detta med kontanter. I Margret Atwoods dystopiska Syndaflodens År är kontantbetalningar reserverade för tredjeklassens medborgare. De har inga digitala betalmedel utan använder kontanter för att köpa mat och kläder i den slum de bor i. Det är omöjligt för dem att få tillgång till det som är bra och eftersträvansvärt, det är reserverat för dem som har tillgång till digitala betallösningar. Är det så vi kommer att få det och är det så vi vill ha det?

PÄR BYGDESON

Vd, Livsmedelshandlarna