Jens Linder, kock och matskribentI många år var en annan tendens tydlig i butikerna. Grövre styckdelar från vår vanligaste tamboskap blev mindre och mindre populära. Högrevar, nötbogar, kalvstekar, rimmade oxbringor, rimmade fläskläggar, oxsvansar och lammrullar ratades allt mer. Undan för undan blev utbudet av grovtrådigt och smakrikt kött sämre. Kunskapen om hur man lagar traditionell husmanskost började långsamt minska redan under 1960-talet, när djupfrysta varor, konserver och halvfabrikat slog igenom ordentligt i butikerna. Detta hängde förstås samman med tekniska landvinningar, men också med snabbköpens utbredning som innebar allt mer självplock och mindre manuell service. Men det hade också att göra med att allt fler kvinnor hamnade eller tog sig till förvärvslivet. Hemmafruarna blev färre och tiden man lade ned på matlagning sjönk. Omställningen har fortsatt fram till vår tid. Samtidigt med detta skeende utvecklade många konsumenter en smak för det komfortabla. Man blev allt mer bekväm i själva ätandet. Maten skulle vara lätt att skära innan den tillagades och på tallriken. Man skulle inte behöva kämpa med ben och fett, inte rensa och dona. Födan skulle vara lätt att tugga. Färsrätter och filéer blev centrala råvaror.På bara några år har utvecklingen tagit en annan riktning. Det märks på många vis. Som matskribent märker jag det på kommentarer, mejl och brev som blir fler när jag skrivit om svenska pärlor som kalops, dillkött och rulader. Andra tecken är att tryckkokare de senaste två åren har börjat säljas allt mer. Dessa tidseffektiva långkoksapparater är tillbaks. Likaså har fina gjutjärnsgrytor blivit en statussymbol som folk sjuder grytstekar eller köttgrytor i. Kockar har börjat hylla mat som lagats på låga temperaturer därför att det ger saftig mat med djup smak. Än är inte alla matbutiker med på noterna. Fortfarande dominerar filéer och färs i de flesta diskar. Men exempelvis rimmad oxbringa och oxsvans har börjat dyka upp allt oftare i utbudet. Och notera att långkokstrenden började under en högkonjunktur. Nu när ekonomin är svag, bör de billiga köttdetaljerna komma väl till pass. Men ett hinder är att många konsumenter är osäkra på hur sådant som högrev och nötbog ska tillagas. I var och varannan baskokbok finner man visserligen enkla och tillfredsställande recept. Men i butiken kan det kännas villrådigt: vad behövs för ytterligare ingredienser för att långkoket ska lyckas och hur lång tid tar det egentligen?Här är inte butiksbroschyrerna tillräckliga. Det är inte alltid lätt att hitta rätt häfte till rätt råvara. Inte heller hänvisningar till nätet förslår. I stället skulle jag förorda mer information på förpackningarna. Många livsmedelsproducenter lägger ned stor möda på att ta fram bra produkter, men missar det sista steget: informationen. Visst finns det undantag med råd på tråg och påsar, men de borde i princip vara obligatoriska. Enkla råd tryckta på etiketten eller ett litet hopvikt och vidhängande häfte fungerar bättre, vilket några fabrikanter har förstått. Mer sådant!Och så till den obligatoriska invändningen: ”Långkok tar så lång tid, hur ska man få tid?”. Svaret är: låt grytan puttra under kvällen medan barnen läggs eller under långfilmen på tv. Ställ bara äggklockan så att koket inte glöms bort. Grytan blir godare om den lagas i förväg, och du ska ju äta i morgon också.