Christina Möller,f d provkökschef,Coop.Debatten om den industriella matens kvalitet har spetsats till på senare tid. Frågan får stor uppmärksamhet i medier, böcker om fejkad mat säljs i stora upplagor och studieförbunden hänger på i folkbildningens namn. Provokationer skapar debatt och det är bra. Nu när den är ett faktum, tar den sig ibland uttryck som bekymrar mig. Förenklingar och brist på kunskap resulterar i något som kan betraktas som populism kring E-nummer. Jag har följt utvecklingen av våra mat- och köpvanor och vet vilka krav vi som konsumenter har ställt. Förväntningar på hållbarhet, bekvämlighet och inte minst transporttålighet har drivit fram olika sätt att processa maten.Priset har i alla tider varit viktigt. Att dryga ut maten har varit varje husmors konst i alla tider. När industrin tog över beredningen blev det dess roll att fortsätta att göra maten billig och dryg. Nu riktas kritik mot livsmedelsindustrin och det finns mycket att kritisera. Det går att rensa i de digra listorna av tillsatser, men värre är det mått av osanning som präglar en del av matproduktionen. Det uppfattas självklart som lurendrejeri när maten inte innehåller det som står på förpackningen. Gräddglass utan grädde, vanilj utan vanilj och mormors recept utan minsta koppling till något släktrecept.Jag har flera gånger uppmanat livsmedelsindustrin att på ett mer öppet sätt ta diskussionen. Att inte huka eller dölja, men när den stora färdigmatsfamiljen gör en fullständig pudel och på annonsplats tillkännager att ”Nu har vi tagit bort nästan allt”, känns inte heller denna helomvändning riktigt trovärdig. Varför säger man inte som det är: att utvecklingen har tagit en väg som nu kräver både eftertanke och omprövning. Det finns två begrepp som borde prägla denna diskussion – respekt och ärlighet. Industrin borde visa större respekt och uppträda mer ärligt mot konsumenterna. Att använda den småskaliga och hantverksmässiga matens argument och värden är onödigt. Visserligen säljer ”mormor” bra, men det kan bli både gott och säljande utan fejk. Det finns ingen anledning att inte kalla en spade för en spade. Men konsumenter och matdebattörer borde också visa respekt och ärlighet mot industrin och sina läsare. Att använda den gamla dramaturgin där den stora mäktiga industrin hotar den lilla svaga konsumenten är bedrägligt. Som konsumenter har vi ett ansvar och handeln har i högsta grad en roll. Att driva prisargumentet in absurdum och inte lyfta fram kvalitetsvärdena, driver på utvecklingen.Vi behöver industriproducerad mat och den måste processas med ett visst mått av tillsatser. Hur mycket och vad är en viktig fråga, som är tillräckligt intressant utan övertoner. Samtidigt behöver mathantverket och kvalitetsaspekten eldunderstöd från myndigheter, näringslivsutvecklare, jordbruksinstitutioner och handeln. Engagemanget för maten är större än någonsin. Det är gott och väl. Låt oss inte förgöra denna diskussion med pajkastning, felaktigheter och populism. Provokationen är nödvändig för att väcka intresset, agitationen skapar engagemang, men bara det insiktsfulla samtalet kan leda fram till en verklig förändring.