Marie-Louise Danielsson-Tham, professor i livsmedelshygien, Restauranghögskolan, Örebro universitet.Som exempel på farliga tillsatser, som är tillåtna i Sverige men förbjudna i USA ,tas E 123 och E 285 upp. E 123 är färgämnet amarant, som endast är tillåtet i spritdrycker och fiskrom. Vad man glömmer bort i sammanhanget är att i alla spritdrycker finns också den betydligt farligare substansen alkohol. E 285 är ett konserveringsmedel vars namn är natriumtetraborat och som endast är tillåtet att använda i störägg (kaviar från stör). Mig veterligt är inte svenska folket några storkonsumenter av vare sig störrom eller amarantfärgad fiskrom. Debatten skulle må bra av att debattörerna bemödade sig att ta reda på lite mer fakta om livsmedelstillsatser och varför man använder dem. Läsning av Livsmedelsverkets föreskrifter om livsmedelstillsatser, LIVSFS 2004:30, rekommenderas (slv.se). Den onyanserade debatten har skrämt många konsumenter genom att lansera halvkvädna sanningar. Säger man att något är farligt måste man också löpa linan ut och komma med vetenskapligt hållbara bevis. När argumenten tryter beskylls vi, som försöker få in debatten på ett sakligt spår fritt från tyckande och antagande, för att vara ”köpta” av livsmedelsindustrin. Till exempel: ”Problemet är att hon som professor i livsmedelshygien sannolikhet är beroende av stöd från ett matindustriellt komplex bestående av multinationella storhushållsaktörer…” Sorry, jag har inte en enda krona i forskningsanslag från livsmedelsindustrin. Tillsatserna målas upp som mystiska, farliga kemiska substanser. En del av tillsatserna har konstiga namn. Den som inte är kemiskt bevandrad kan lätt bli skrämd när ord som natriumkarboximetylcellulosa och mono- och diglycerider av fettsyror radas upp. Låt mig ge några exempel på ”farligheter” som flertalet av oss har hemma i köket. E 270 är mjölksyra. Alla som åt filmjölk eller yoghurt till frukost i morse inmundigade mjölksyra som producerats av mjölksyrebakterierna i mjölken. E 260 är ättiksyra, E 330 citronsyra, E 440 och E 500 bakpulver. Tillsatser och redlighetsbegreppet blandas stundtals ihop i den pågående debatten. Redlighet innebär att varje livsmedel ska vara vad det utger sig för att vara i märkningen och på förpackningens bild. Konsumenten får inte bli vilseledd eller lurad. Ordspråket ärlighet varar längst gäller fortfarande.Vi människor är rädda för det okända. Själva riskupplevelsen hänger samman med om man utsatt sig frivilligt eller ofrivilligt för risken. Det man utsätter sig för frivilligt, till exempel rökning, anses utgöra en mindre risk än sådant som man inte kan kontrollera, till exempel livsmedelstillsatser. Nya risker är särskilt svåra att handskas med. Upprepade skriverier om någonting som kan vara farligt gör att farligheten upplevs som ett större hot. Vad jag efterlyser är en debatt baserad på vetenskap och saklighet i stället för på tro och tyckande. Man ska alltid ifrågasätta allting och givetvis också behovet av olika livsmedelstillsatser. Men, när man ifrågasätter något måste man också ta reda på bakgrunden. Varför använder man den här tillsatsen? Vad gör den för nytta? Vad gör den för skada? Vad kan hända om vi tar bort tillsatsen? Behovet av de enskilda tillsatserna måste också hela tiden omvärderas. Kan de ersättas genom förändrade produktionsmetoder eller annorlunda receptur? Vi ska självfallet inte acceptera onödiga tillsatser även om de är godkända.