Thomas Svaton, vd, Svensk DagligvaruhandelDagligvaruhandelns och konsumenters vilja att betala för mervärdena gör det däremot möjligt för bönderna att upprätthålla en fortsatt produktion. Vad bönderna tjänar på gungorna förlorar de på karusellerna. I de flesta länder är den lokala handeln och konsumenterna positiva till de inhemska jordbruksprodukterna och villiga att betala mer än för jämförbara importerade. Det är inget nytt och skapandet av den inre gemensamma marknaden har inte ändrat på attityderna.Sedan Jordbruksverket i april 2008 publicerade sin rapport Mervärden för svenskt kött, har spekulationerna i medierna handlat om att det är handeln eller förädlingsledet som stoppar mervärdena i egna fickor. Jordbruksverket gick till och med så långt som att ange den möjliga förklaringen att det ”kan vara en kombination av bristande konkurrens i detaljhandeln och svag effektivitet i det svenska förädlingsledet”. Självklart lät inte reaktionerna från hela branschen dröja. Kritiken mot Jordbruksverkets illa underbyggda rapport har varit massiv och tvingat verket ut på banan igen för att försöka ta reda på hur det verkligen förhåller sig. En fråga man kan ställa sig är om en statlig myndighet överhuvudtaget ska utreda frågor av detta slag, särskilt om kompetens och kunskap saknas? Hursomhelst, nu får verket bita i det sura äpplet.Under hösten har därför Jordbruksverket lagt ned mycket möda på att intervjua nyckelpersoner på företag inom köttbranschen, livsmedelsindustrin och livsmedelshandeln. Kritiken från branschaktörerna har varit entydig. Jordbruksverkets analys var missvisande och felaktig av flera skäl och promemorian listar ett flertal exempel:Hemmamarknadspriset i exporterande EU-länder är alltid högre än prisnedsatt importerat och exporterat kött.Livsmedelshandeln i Sverige betalar det högsta priset för svenskt kött.Storhushåll, förädlingsindustri och exportföretag har en stor ökande andel av försäljningen men betalar det lägsta priset (importpriset styr).Livsmedelshandelns kronmarginaler är ungefär desamma för svenskt och importerat kött.Köttförsäljningen inom livsmedelshandeln har låg lönsamhet.Högt och stabilt utbud av billigare importkött möjliggör säljkampanjer och är uppskattade bland konsumenterna.Reella kvalitetsskillnader förekommer ibland mellan svenska köttdetaljer och importerade som kan motivera ett högre svenskt pris.Lägre effektivitet i det svenska förädlingsledet än i konkurrentländerna.Jordbruksverkets analys utgår heller inte ifrån hela djurkroppen och alla dess detaljer, den anatomiska kunskapen med dess varierande ekonomiska villkor är en väsentlig faktor som ”glömts bort”. Verket avslutar sin promemoria med att konstatera att ”alltför höga andelar olönsam försäljning minskar livsmedelsindustrins betalningsförmåga till leverantörerna av slaktdjur”. En berättigad fråga är varför livsmedelsindustrin upprätthåller en stor andel olönsam försäljning? Det är ingen hemlighet att även livsmedelsindustrin har lågpris- och högpriskunder. Försäljningen till storhushålls- och cateringkunder är allmänt känt som ”olönsamma” försäljningskanaler jämfört med den lukrativa konsumentmarknaden. Det skulle kunna vara förklaringen till varför stora, välkända livsmedelsproducenter jagar billigt importkött och är obenägna att ursprungsmärka köttråvaran i produkterna. Slutsatsen är att dagligvaruhandeln och de svenska konsumenterna betalar för de svenska mervärdena hos kött vid köp av såväl svenska köttdetaljer från slakterierna som svensktillverkade livsmedelsprodukter. Jag ser fram emot en ny rapport från Jordbruksverket om de nyvunna kunskaperna.