Marit Paulsen, matdebattör och kandidat till EU-parlamentet.Det är lätt att i valrörelsens hetta glömma bort att arbetssättet i EU-parlamentet inte alls liknar det sätt som vår svenska riksdag jobbar på. I Bryssel handlar allt om att kunna förstå andras erfarenhet, kunskap och kultur – att få en klar majoritet av ”alla de andra” att förstå vad man vill och rösta för dina idéer. Det hjälper inte att övertyga sin ”egen del” av Europa, eller sin egen partigrupp – man måste ha stöd utanför alla dessa gränser som partier, kön, geografi och olika kristna kyrkor.Dessutom måste var och en noga tänka igenom vad EU ska fatta beslut om? Vilka beslut är rimliga att ta på denna nivå? Vilka ska tas vid köksbordet? I kommunen? I nationen?Personligen ställde jag mig alltid frågor kring detta – vad är rimligt? Då kom jag fram till att allt som rör sig fritt inom unionen, måste ha gemensamma regler och lagar.Mat är sådant. När jag kom till parlamentet 1999, var det fullständigt kaos och stora hysterin kring maten i Europa – galna kossor, dioxin i fodret och allt möjligt – det var rimligt att starta en helt ny process med att skapa en gemensam lagstiftning. Så långt allt väl – kaos och panik leder ju till att saker blir gjorda – men det kanske också leder till för snabba och icke så väl genomarbetade resultat.Det första problemet vi stötte på var frågan om vad vi skulle lagstifta om? ”Kvalitet”, skrek många. Men vad är kvalitet? Är det skönheten? Smaken? Doften? Renheten? (Vilken renhet?) Traditionen? Hälsosam? (Vad är hälsosamt?)Erkännas ska att undertecknad var ivrig i debatten – med bestämda uppfattningar och ett redigt mått av ”veta bäst”. Första örfilen kom efter en het dispyt om köttfärs. Alltså alldeles vanlig köttfärs – det där som är vardagsmat över hela EU. ”Absolut nej, färs är skrapad filé eller innanlår, avsett som råbiff. Den där köttfärsen som säljs överallt är ett rent bedrägeri. Det är snuskigt, dåligt kött med både fett och senor – ett perfekt USA-inspirerat försök att förstöra den europeiska matkulturen”, sade en fransk kollega.Yes, där satt den smockan. Jag tror att jag hörde mig själv – och hur jag tidvis lät i andra öron.Det tog inte så lång tid förrän en klar majoritet insåg att vi bara kunde lagstifta om tydliga, konkreta och mätbara enheter.Lagstiftningen handlar bara om säkerhet – aldrig om andra kvalitetsmått. Jättegod ost för mig kan vara illaluktande äckel för dig. Den andra oerhört viktiga punkten i matsäkerhetslagstiftningen är reglerna om absolut korrekt information.I dagens samhälle kan ingen lukta, klämma, smaka på maten. Det absolut mesta är väl förpackat - det finns bara innehållsdeklarationen att lita på. Jag tror inte på att EU behöver särskilt många nya lagar – möjligen justering av de befintliga – men däremot behövs en otrolig skärpning av kontrollsystemen.Kommer jag tillbaka till parlamentet, så ska jag koncentrera mig kring kontrollen av den information som konsumenten får. Det som finns i paketet ska stå i deklarationen – det som står på paketet ska ovillkorligen finnas i paketet – aldrig mer, aldrig mindre.Därutöver kan jag visst tänka mig rätten att påstå att ”min korv är gjord av lyckliga grisar”, men då ska producenten kunna leda i bevis, bortom allt rimligt tvivel, att hans grisar är lyckliga.Jag tror inte att det säljs massor av giftiga ingredienser i europeisk mat – men jag vill ha den där absoluta hederligheten, som är förutsättningen för medborgarnas frihet vid matbordet.Utöver hederligheten, ska jag ägna mig åt djuromsorg. Varför jag tänker göra det räcker inte utrymmet till just denna gång.