De omdiskuterade dagligvarupriserna i Sverige är beroende av många olika faktorer såsom EUs högsta skatter och avgifter, stora fraktavstånd, höga OB-tillägg, ingen europeisk standard för dagligvaror och hinder mot externa etableringar i plan- och bygglagen. Detta tillsammans med en, i en internationell jämförelse, mycket låg andel egna varumärken i kedjornas sortiment, en stark dominans av relativt få leverantörer inom flera varukategorier och en stark köp-svenskt-attityd bland konsumenterna.

Inom många produktgrupper råder det en fåtalsdominans bland leverantörerna. En analys av leverantörsledet visar att många viktiga varuområden domineras av en eller två leverantörer, ofta multinationella och lokala bondeägda företag. De två största leverantörerna svarar ofta för 50-90 procent av utbudet. Vidare uppvisar de multinationella leverantörerna i allmänhet en mycket aggressiv prisstrategi runt om i Europa med en starkt differentierad prissättning, som tydligt kom till uttryck i EU-kommissionens senaste prismätning. Där konkurrensen är svag är också inköpspriserna höga.

Handelns ansträngningar för att motverka detta är att erbjuda likvärdiga produkter under det egna varumärket såsom ”Ica-handlarnas”, Coops ”Signum” och Axfoods ”Willys”, producerade i Sverige eller inom övriga EU. Andelen egna varumärken i Sverige är 8 procent och lägst i Europa, som vanligtvis ligger på 30-40 procent. En högre andel sätter större press på prisförhandlingarna. Prisfördelen hos de egna varumärkena varierar mellan 10 och 50 procent, en häpnadsväckande stor skillnad som borde leda till eftertanke.

Koncentrationen inom den svenska dagligvaruhandeln är förvisso hög. I jämförelse med övriga Europa är hela den nordiska dagligvarumarknaden mer koncentrerad; ”Topp 3-aktörerna” svarar för cirka 80 procent av marknaden medan motsvarande andel i andra europeiska länder ligger runt 50 procent. Åtta mindre länder i Europa uppvisar dock en relativt hög koncentration i dagligvaruhandeln, där de tre största handelsaktörerna har en marknadsandel på över 50 procent, däribland Holland, Belgien och Österrike. Samtliga med livsmedelspriser som ligger under EU-genomsnittet. Rationell och storskalig logistik är A och O inom all dagligvaruhandel, koncentrationstrycket är högre i de mindre och framförallt glesbefolkade länderna. Transportkostnaderna i Sverige skiljer sig enormt från till exempel Holland där det aldrig är längre än ett par timmar från lager till butik.

Regionala prisskillnader förekommer och kan oftast förklaras av skillnader i butiksstrukturer, exempelvis andelen lågprisbutiker och stormarknader, som på vissa orter varierar starkt.

Undersökningar visar att prisnivån på en ort sjunker när stormarknader och särskilt lågprisbutiker kommer in på marknaden. Kommunerna spelar här en central roll eftersom tillämpningen av plan- och bygglagen påverkar om man kan få tillgång till ett butiksläge eller inte. Framför allt i tillväxtområden som Stockholm, vars befolkning har ökat med mer 200 000 personer under nittiotalet. Här behövs ett bredare utbud och fler såväl stora butiker som lågprisbutiker. Under nittiotalet borde 80 större butiker ha tillkommit i Stockholmsområdet för att motsvara befolkningsökningen. Det är tveksamt om så har skett!

Thomas Svaton

Vd, Svensk Dagligvaruhandel