Sansat om matcancer
När något allvarligt händer i samhället tillsätts alltid haverikommissioner för att utreda vad som egentligen skett, vems fel det var och hur man kan undvika att det inträffar igen.
Media kör alltid med egna haverikommissioner så fort någon samhällsfråga av betydelse har avrapporterats. Det innebär att några journalister magsurt synar vad kollegerna i upphetsningen skrivit i ärenden som Sahlin-affären, diskoteksbranden i Göteborg eller Fadime-mordet.
Slutsatsen är alltid att ingen brytt sig om att kolla ordentligt, haft för bråttom, spridit fördomar och gett missvisande bilder.
På något vis ingår denna självspäkning nu i hela nyhetsdramaturgin. Och efter nästa stora händelse upprepas hela cirkusen en gång till.
När det gällde larmet om akrylamiden i maten började haverikommissionen arbeta nästan omedelbart.
Skälet var givetvis den mycket märkliga metod som Livsmedelsverket använde när resultaten presenterades. De gick ut ett dygn i förväg och talade om att man hade en nyhet om cancer som skulle förändra matvanorna globalt. Och sedan lades locket på fram till konferensen.
Snacka om att skapa grogrund för spekulationer som kunde öka allmänhetens rädsla!
Men det anmärkningsvärda var att redaktionerna under det märkliga dygn då ingen klar information fanns att få hamnade anmärkningsvärt rätt i sin rapportering. De värsta dragningarna och dödsångestrubrikerna undveks.
Fast redan efter något dygn kunde journalistprofessorn Stig Hadenius dra igång sin haverikommission och kritiskt syna hur redaktionerna arbetat. Slutsatsen var att journalisterna lurats av ett Livsmedelsverk som var suget på mer anslag.
Kanske var det så och visst blev en del fel. Men i jämförelse med de katastrofalt överdrivna matlarmen som basunerats ut under de gångna åren var akrylamid-rapporteringen ett under av eftertanke, analys och jämförande av risker.
Nu lyste DÖDS-chipsen enbart med sin frånvaro.
Så vad lär man av detta?
En tänkbar slutsats är att ju sämre informationsgivarna sköter sitt jobb, desto mer sansad och noggrann blir pressen.
En annan är att matlarm helt enkelt är ett alltför uttjatat tema. Följden blir att upphetsningen inte når den graden då de verkliga övertrampen riskeras.
En tredje är att haverikommissionerna trots allt har gjort nytta.
Låt oss hoppas på det tredje alternativet. Vi får vänta till nästa larm för att få veta. Och det lär väl inte dröja allt för länge.
