Hur fri är Icahandlaren egentligen?
Efter vår tidigare krönika angående Icas position i landet har det glädjande nog kommit många kommentarer, vilket inspirerar till ytterligare några tankar. De många reaktionerna visar att detta är ett faktum som många känner till, men ingen vill diskutera.
Faktum kvarstår att om en aktör med samlade inköp, centralt godkännande av leverantörer, centralt godkänt sortiment och gemensam marknadsföring samtidigt hade en andel av dagligvarumarknaden 2019 på 51,5 procent, kan detta få negativa följder för konsumenterna och leverantörerna.
Att många Icahandlare gör stor nytta och arbetar hårt är det ingen som tvivlar på, men att påstå att de konkurrerar med varandra och att det inte går att mäta Ica som helhet är inte korrekt. I Icas årsredovisning nämner man själv Icas andel till cirka 36 procent och vill då att man ska beräkna andelen på allt som konsumeras av dagligvaror. Andelen vi talar om hänför till andelen av den egentliga definierade marknaden, det vill säga dagligvarumarknaden. En definition som existerat i årtionden.
Vi kan förstå att man från Icas håll vill mäta på ett annat sätt för att undvika en diskussion om dominerande ställning, men även 36 procent är en betydande andel och ingen annan aktör kommer ens i närheten.
Det är självklart inte ett hinder i sig, så länge som det inte missbrukas, men vi lyfte frågan för att belysa faran med att en så stor marknadsandel kan utnyttjas och kan missbrukas.
Ica skriver att ”skribenten menar att Konkurrensverket borde titta på matmarknaden”. Det har vi aldrig påstått utan detta är en tolkning som Ica gör. Däremot är det möjligt att branschen bör föra en kontinuerlig diskussion om dominans inom dagligvarumarknaden. Att Konkurrensverket tre gånger under 2000-talet tittat på Icas position, kan rimligen inte innebära att frågan läggs i malpåse för evigt?
Det är kanske inte bara storleken i sig det handlar om utan också samarbetsformen. För hur fri är Icahandlaren att bestämma över sortiment, priser och kampanjer?
I dag är 75 procent av butikens inköp från gemensamma inköp och distribution, enligt Ica. De återstående 25 procenten är att betrakta som lokala leverantörer. Dessa bör enligt Icas årsredovisning avtalas med Ica centralt, men levereras lokalt.
Sidan 85 i årsredovisningen säger följande; ”Det finns avtal inom partihandeln där leveransen av varor sker direkt från leverantören till butiken. Ett syfte är att varor med begränsad hållbarhet ska levereras snabbare till butiken än att först gå via ICA Gruppens lager. ICA Gruppen förhandlar fram en lösning med leverantören som är så effektiv som möjligt och som i sådana fall kan innebära direktleveranser. Det är ICA Gruppen som betalar leverantören och fakturerar butiken för varorna. Om det uppstår allvarligare problem mellan leverantören och butiken är det ICA Gruppen som agerar gentemot leverantören. ICA Gruppen agerar som huvudman i dessa avtal.”
Så frågan kvarstår, hur fria är Icahandlarna egentligen förutom att de styr över sin egen resultaträkning och balansräkning.
Det som egentligen aktualiserade frågeställningen för oss är att Ica har utvidgat sin portfölj. Detta är taget från Icas årsredovisning:
”Under våren 2020 lanseras det nya lojalitetsprogrammet Stammis. Programmet omfattar ICAbutikerna, Apotek Hjärtat, ICA Banken och ICA Försäkring. Kunderna kan koppla valfritt bankkort till Stammis, men betalning med ICAkort ger extra poäng. För ICA Gruppen kommer det nya programmet skapa ökade kund insikter, vilket i sin tur möjliggör mer relevanta och träffsäkra erbjudanden.”
Man kan möjligtvis tolka det som att motivet är att sträva efter en inlåsning, typ Apple.
Lennart Jönsson, grundare och styrelseordförande för Gordios Consulting.
Artikeln är en del av vårt tema Krönika.
