Jag vet inte vad det säger om tidsandan, men det känns inte odelat positivt att tiggeriförbudet blivit en så stor symbolfråga. I december gav Högsta förvaltningsdomstolen grönt ljus för Vellinge kommun att införa tiggeriförbud på särskilt avgränsade områden i enlighet med lokala ordningsföreskrifter. Sedan dess har allt fler kommuner tagit steg i samma riktning. 

I förra veckan godkände kommunstyrelsen i Katrineholm ett förslag om tiggeriförbud som kopierats från Vellinge. En majoritet bestående av Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna drev igenom beslutet. Samtidigt har ett förslag lanserats i Bromölla som skulle innebära tiggeriförbud på totalt 14 platser i kommunen, bland annat vid Ica Maxi, Lidl och Matöppet. Däremot sa kommunstyrelsens arbetsutskott i Vaggeryd nej till ett medborgarförslag om tiggeriförbud.

Det är bara tre exempel på kommuner där tiggerifrågan skapat rubriker den senaste veckan. Dessutom har Svensk Handel nyligen i en debattartikel krävt ett nationellt tiggeriförbud.

För mig låter det som ett klassiskt fall av att angripa symptomen i stället för själva sjukdomen. Ett förbud löser inte de samhällsproblem som ligger i grunden. De blir bara mindre synliga.

Danmark, Frankrike och Storbritannien har redan infört tiggeriförbud. Enligt Amnesty har dessa förbud visat sig tandlösa, kontraproduktiva och lett till en ökad stigmatisering av redan utsatta grupper. Är det värt det för att kunna presentera en snyggare front och för att vi som har det mer välbeställt ska slippa konfronteras med vårt samhälleliga misslyckande?

Artikeln är en del av vårt tema Ledare.