23948sdkhjf

Pär Bygdeson: Kommunal kontroll – en kollektiv smygskatt

”Vad jag undrar är hur de i hela fridens namn har kunnat stå och titta på min tvättmedelshylla i två timmar?!!”

De orden fick jag till mig i ett samtal med en Ica Närahandlare. Han hade precis öppnat posten och i den låg denna dag en faktura från kommunen på 1 820 kronor plus moms. Nästan två tusen kronor för att kontrollera två sektioner tvättmedel, för att se att de tvättmedel som fanns i hyllan innehåller rätt mängd fosfater. Enligt det bilagda brevet hade ytterligare 19 butiker, i samma kommun, blivit föremål för denna tvåtimmarskontroll av tvättmedelshyllan. En så kallad riktad kontroll som kommunerna har rätt att genomföra för att följa upp vissa mål som är satta. Kontroller som inte ingår i den vanliga tillsynen och därför kan faktureras separat. I detta fall en extraintäkt för kommunen på knappa 80 000 kronor. Då det finns 280 kommuner i landet kan den samlade extrataxeringen för denna kontrollomgång uppgå till dryga 22 miljoner kronor. Mestadels baserat på att göra samma arbete om och om igen i stället för at dra nytta av kunskap som redan finns på annat håll. Inte så mycket pengar för en butik kan man tycka, men på det stora hela är det lätt att känna att detta inte är något annat än en smygtaxering. Ett sätt för kommunerna att dra in lite extrapengar utan att de kostar dem motsvarande tid i arbete.Bakgrunden till kommunernas beteende med de riktade kontrollerna är enkel att förstå. Regelverket har många år på nacken och kom till i en tid när butikerna var mycket självständiga i relation till sina grossister och när det fanns ett stort antal konkurrerande grossistföretag som bearbetade samma butikskunder. För att kunna få kontroll över marknaden var det nödvändigt att besöka butikerna eftersom sortimentet kunde variera stort mellan butiker på samma ort och mellan butiker med samma varumärke på skylten. Utvecklingen de senaste 20 åren har varit mot ett mer likartat beteende och sortiment i dagligvarubutikerna. Inte minst gäller detta det kemtekniska sortimentet, det vill säga rengöringsmedel och tvätt- och diskmedel. Oavsett kedjetillhörighet finns i dag ett par märkesleverantörer, ett komplett sortiment av egna märkesvaror samt möjligen någon form av lågprisutmanare med ett mindre känt varumärke representerat i tvättmedelshyllan. Det kan svårligen ta två timmar för en normalbegåvad människa att kontrollera detta i en mindre butik med en till två sektioner tvättmedel då det finns maximalt fem artiklar som inte tillhör emv-sortimentet eller kommer från någon av de stora märkesleverantörerna. Givetvis så borde denna typ av kontroller anpassas till den verklighet vi lever i. Här kommer ett alldeles gratis förslag: besök märkesvaruleverantörerna en gång för att kontrollera deras sortiment, besök därefter de företag som har emv-tvättmedel i sitt sortiment och kontrollera det sortimentet. Det kan de kommuner göra som har dessa företag inom sina kommungränser. Det borde klara sig med under 20 besök i hela landet. Därefter organiserar kommunerna ett antal stickprovsbesök på butiker runtom i landet för att se efter om det finns artiklar som de centrala kontrollerna inte omfattade. Kontrollera dem och sprid informationen om resultatet till övriga kommuner. Det sista steget i en modernisering är att man tillämpar den princip som säger att det är den som syndar som får betala vite. En princip som självklart även borde gälla all annan kommunal och statlig tillsyn. I dag är det som om man inte skulle bötfälla de som kör för fort, utan i stället ta ut en summa av alla som passerar på vägen när det är kontrolldags av farten.Pär Bygdeson, vd, Livsmedelshandlarna.

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.096