Anna Billing: Fairtradebananer kostar en tia extra om året
Alla gillar fairtrade. För vem av oss kan ogilla att odlare och anställda i utvecklingsländer får skäligt betalt?
Anna Billing, matskribent
Eller att deras barn slipper slita ont på plantager och får gå i skola? Eller att de får organisera sig och kan hävda sina demokratiska rättigheter? Men om fairtrade nu behövs, så innebär det samtidigt att vår nuvarande handel med bananer, kaffe, te, choklad med mera lämnar mycket kvar att önska och naglar fast småproducenterna vid en direkt ovärdig levnadsstandard. Vi pratar gärna om handelns möjlighet att ge välstånd, men dessa pengar når aldrig den fattige odlaren utan slukas upp på vägen. Fairtrade har funnits i Sverige sedan 1990-talet, men trots att den är väl etablerad och försäljningen ökar, ligger vi långt efter Irland, Storbritannien och Schweiz i statistiken. För fairtrade ses av oss som separat goodwill gentemot medvetna kunder i stället för ett verktyg att påverka de stora volymerna med. Det anses för kostsamt. Vi introducerar nya produkter där Storbritannien konverterar befintliga märken till fairtrade. Här klumpas fairtrade ihop i nya emv-kläder och likställs med halvmesyrerna Rainforest alliance och UTZ, som inte på långa vägar är lika kraftfulla. Ansvaret skjuts helt och hållet över på konsumenten och på de enskilda butiker som orkar driva på processen. Allra trögast är bananer.Jag vet vad jag talar om, för vi har sålt fairtrade-bananer i vår butik i Lund alltsedan introduktionen. För några år sedan utgjorde dessa endast 5 procent av butikens bananförsäljning. Vi bestämde oss då för att ta samma utpris som för de konventionella, samtidigt som vi visade Fredrik Gerttens film Bananas, för att påvisa att det var möjligt att driva volym genom information. I dag är vår andel fairtrade-bananer 32 procent, trots att de säljs förpackade. Riksandelen är 6,9 procent. Vägen dit har kantats av bristande tillgång och kvalitet, men det råder inte brist på potentiella fairtrade-bananer i världen, det råder brist på ingångna avtal. Och kvaliteten har förbättrats så till den grad att vi har märkt en attitydförändring hos kund: de marknadsledande konventionella bananerna har tappat i popularitet. Så låt oss anta att vi alla skulle övergå helt till ekologiska fairtrade-bananer. En ansluten odlare får, förutom 1:50 kronor per kilo av minimipriset, även en premie på 50 öre. Med hjälp av den kan hans familj överleva på sin produktion och skicka barnen i skolan. Genom ett kooperativ kan pengarna kanske räcka till att installera el, borra brunnar eller införskaffa en linbana så att han inte måste bära de tunga bananstockarna över axeln i den slippriga gyttjan. Och han slipper exponeras för bekämpningsmedel. Om vi genom smartare och mer visionär logistik kapade onödiga prispålägg för överdrivet svinn, mellanhänder, plastpåse, frakt och mogning så skulle det bara innebära några ören extra för kunden per köp, eller tio kronor mer i utpris för bananer – per person och år. Det har vi råd med, för vem i kedjan skulle inte, om man bemödade sig att förklara sammanhanget, tycka det var fullt rimligt? Vi måste genast sluta med prisdumpning av bananen i kundkampanjer, då effekten trycks tillbaka hela vägen till odlaren och dessutom minskar förståelsen hos konsumenten för vad bananen egentligen betingar för värde. Att fortsätta den felaktiga hanteringen och sedan kompensera genom att skicka pengar till hjälporganisationer är som att slå någon på käften och sedan plåstra om. Visst kan vi få till stånd en lönsam handel vi kan vara stolta över. Om vi bara vill och vågar.Anna Billing, matskribent och projektledare för Ica Malmborgs Tuna i Lund.
