Stefan Meleskoekonomie doktor, medieforskare, professor och skribentDet ledde till att arbetarnas närvaro blev viktigast, inte att till exempel investeringar gjordes. Det medförde att produktivitet inte premierades, i stället gällde att ju fler anställda desto större mervärden, vilket var påtagligt vilseledande. När Opel investerade i Eisenach i gamla DDR, där IFA Wartburg förr tillverkades, byggde de en helt ny fabrik med betydligt färre anställda som producerade fler och mer komplicerade bilar.Slutsatsen blir sannolikt att merparten av den arbetslöshet som uppstod i DDR efter murens fall var effekterna av felaktig ekonomisk teori, fel struktur och tänkande. Finns några påtagliga ihåligheter i dag, som gör att vi kan hamna lika snett som DDR? Inte troligt! Men risken i vår ekonomi är att vi missar paradigmskiften. Teorierna är fortfarande giltiga men skall tillämpas i nya situationer.David Ricardo, som levde före Marx, drev tesen att knappheten var en avgörande faktor för prisbildning och resursfördelning.Detta är fortfarande tillämpligt i stora stycken. Allt bygger på att man vet vilken eventuellt knapp resurs som skall studeras. Den faktorn varierar över tiden. Låt oss se på dagligvaruhandeln sedan andra världskriget. Vilka faktorer har spelat en roll? Konsumenternas ekonomiska resurser Tillgänglig tid för inköp Acceptabelt avstånd till köpstället FamiljestrukturenSom resultat av allt detta har vi fått one-stop-shopping, bilburna konsumenter och nästan inga hemmafruar. Dessutom högre lönsamhetskrav i handeln och högre grad av företagsintegration. Allt detta har på genomgripande sätt förändrat inköpsbeteenden och handelns matchning av dessa. Kan detta analyseras med hjälp av Ricardos knapphetstes? Absolut. Vi kommer att se att den knappaste och mest bestämmande faktorn har förändrats över tiden.Jag växte upp i ett välbärgat medelklassområde, långt ifrån typiskt ens för Stockholm. Men i slutet av 40-talet hade inte alla av mina kompisars familjer bil, även om vi hade det. Det fanns privatägda butiker och Konsum förstås. Fast hemma räknade vi aldrig några kvitton för ”man handlar inte i Konsum”! Det råder trots allt ingen tvekan om att knapphetsfaktorn som då var avgörande var hushållens begränsade ekonomiska resurser. Prisjakt jämte sortiment med standardvaror gällde och man hade tid att besöka de många små butikerna, för nästan alla gifta kvinnor var hemmafruar. Så de ekonomiska resurserna var begränsade, men tiden fanns. Denna prisfokusering som en rest från tider med lägre levnadsstandard finns fortfarande, tyvärr.Högskattepolitiken höjde tempot och en allt större andel av kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Nu blev knapphetsfaktorn hemmafruar - eller annorlunda presenterat: tiden som ett hushåll hade för inköp blev allt knappare. Allt anpassades till detta: Bort med små närbutiker! Bred marknadsföring för varje hushåll! Ökat bilinnehav som möjliggör köpcentrum och stormarknader! Utvecklingen befästes av nya familjestrukturer med många ensamhushåll.Vad blir nästa knapphetsfaktor som påskyndar strukturomvandling och ger ett paradigmskifte? Och som dagligvaruhandeln måste bygga sina strategier för? Vad blir bristvaran? För få unga konsumenter? För lite intresse för alla pensionerade 40-talister? Begåvad marknadsföring? Förmågan att tillfredställa konsumenter på ett individuellt sätt?Listan kan bli lång och antagligen mer kreativt komponerad än min! Det är bara att sätta igång!