Nils Eric Näslund, dagligvaruveteranoch krönikörDag två på min hemresa kör jag mellan Besancon och Puttgarden, över 100 mil, inget Trafiksäkerhetsverket rekommenderar, men det gick bra. Väl där tvekar jag, övernattning i Tyskland eller Danmark? Det blev Tyskland.Jag har sett hotellet på håll flera gånger och undrat varför det ligger där, vem bor på ett färjeläge om det inte stormar så att färjorna inte går?På lite avstånd har det sett ut som ett bombat höghus i Beirut, sju våningar mitt ute på plattlandet vid det brusande västerhavet. På närmare håll tar nördstämpeln över. Vem placerar femmeter höga statyer av historiska personer - bland annat en viking och en sjörövare - i sin hotellträdgård?Frivilligt? Entrén är nästan kolsvart och tom, jag tänker: nnart kommer Sibyl, och sen väntar Basil och Manuel i matsalen!Jodå, efter 99 på telefonen kommer en upphottad Sibyl och checkar in mig och tar rejält betalt, nästan dubbelt upp mot förväntningarna, visserligen inklusive frukost, men ändå.Lätt surmulen tar jag hissen till sex trappor och kliver in i ett - underbart hotellrum! Fräscht, smakfullt, elegant uppbäddade sängar, vackra mässingslampor och virkade dukar under blomkrukorna. Lite förvirrad tar jag en snabb hiss ner till matsalen, den stänger om 45 minuter.Nästan kolsvart igen, men på håll vinkar Sibyl inbjudande, det finns en liten upplyst del med en ätande gäst. Vackert dukat och ombonat. Standardmatsedel.Fyra centiliter Tullamore Dew, en halv karaff rött och en rumpstek (svårtolkad rätt som ofta serveras nere på kontinenten). Efter en minut dyker en tvillingbror till Aladdins ande upp, ni vet han i lampan, och säger på oklanderlig engelska:-Sir, we have a small problem. We have run out of Tullamore Dew.Jag vinkar hungrigt avvärjande, ta vad som helst.Anden, lite ogillande:-Sir, instead of Tullamore Dew I would suggest Dimple. Javisst, självklart. Jag börjar ana vad som komma skall.Exakt. Precis. Tolv minuter senare bär Aladdins ande in en fullständigt perfekt kötträtt, en av de bästa jag nånsin ätit. En rosa, saftig utskuren biff med ett berg av brynt lök och frasig, nyfriterad potatis. Det kan helt enkelt inte bli bättre.Nu får fransmännen skämmas. Inte en anständig entrecote på fem veckor, och så detta, på ett gudsförgätet färjeläge i Nordtyskland…Vadå Fawlty Towers, säger ni, det här är ju tvärtom. Nja, inte riktigt. Mitt handfat har två kranar av helt olika modell, och vilken jag än vrider på kommer det varmvatten med ett lätt sörplande.Och anden är ingen riktig ande.Morgonen därpå ser jag honom genom fönstret till frukostrummet, när han går av sitt pass klockan 0700.Han åker inte flygande matta, han har en silverfärgad Volkswagen Bora.Och solglasögon.Och så döm aldrig hunden efter håren.